Tjuvar och banditer!

På grund av vinterns hårda kyla och annat bestämde jag mig för att åka bort. Har tre systrar som bor i Stockholmstrakten så jag köpte en tågresa dit för mig och min Turbo eftersom jag gärna ville träffa dem också. Den 19:e startade vi resan från Skivsjö genom att ta bussen dom tre milen till Vindeln kl.13:45. Tåget skulle inte gå förrän 19:57 men det är den sista turen som går varje dag så jag hade inget val. Buss- och järnvägsstationen i Vindeln är öppen dygnet runt fast den är bara bemannad 8-16 så jag tänkte att vi kan ju vänta där tills tåget går. Turbo ville gärna gå en promenad och jag behövde handla lite dricka och annat så jag lämnade bagaget på stationen och gick bort till ICA några hundra meter bort. När jag handlat det jag skulle ha och just kommit ut från affären ringde mobiltelefonen och där var en främmande röst som undrade om jag saknade en väska. Jag lät väl lite undrande så hon förklarade att hon hittat en väska vid gångtunneln som går under järnvägen. Hon hade också hittat glasögon, medicindosett, adressbok m.m. och undrade om det var mitt och det förstod jag ju att det var. Jag skyndade mig mot stationen och vi möttes på halva vägen, upphittaren och jag. När jag tittade i väskan såg jag genast att termosen var borta men mer visste jag inte då. Kvinnan, som hittat den förklarade var hon hittat den och efter att ha tackat henne så mycket gick jag dit. Inne i gångtunneln låg min sönderslagna termos och strax utanför hittade jag en plastpåse som haft en tvålflaska i. Påsen hade varit ihoptejpad men var nu sönderriven och tvålen borta!? Jag gick tillbaks till stationen för att kolla igenom väskan ordentligt och då upptäckte jag att MP-3-spelaren och digitalkameran var borta!
Det finns en skylt i väntsalen där det står att den är kameraövervakad så jag gick till biljettluckan men tjejen som satt där förklarade att kameran inte fungerade såklart utan kablarna till den hade slitits sönder. Jag berättade för henne vad som hade hänt och då sa hon att hon trodde sig veta vem det var som tagit väskan; en högstadiekille som enligt henne var helt omöjlig. Tjejen sa att hon skulle ringa runt lite. Efter en stund kom hon ut till mig och sa att hon pratat med rektorn på skolan och han tyckt att jag skulle polisanmäla saken "så kanske socialen får upp ögonen för problemet" som hon uttryckte sig. Sagt och gjort, men i Vindeln är polisstationen tydligen bara bemannad en dag i veckan så jag fick ringa 11414 och fick prata med någon som aldrig hört talas om Vindeln i alla fall. Nåväl, anmälan gjordes, till vilken nytta vet jag inte.
Efter att biljettluckan stängts och tjejen som jobbade där gått hem kom två ungdomar in i väntsalen, en tjej och en kille. Killen frågade om det var jag som blivit bestulen och när jag sa att så var fallet berättade han att det var han som blivit anklagad men att han var oskyldig. Han hade varit där men inte stulit något. Jag trodde honom och förstod att han var den som fick ta skulden för all skit. Det brukar ju alltid finnas en sådan.
Det jag saknar mest är förstås min kamera. Jag köpte den i London när jag var där och hälsade på mina döttrar för pengar, som jag fått efter min mamma som dog året innan. Så man kan säga att den representerade inte bara pengar för mig utan den påminde också om min mamma.

Skogens värde.

Häromdagen var jag ute och gick med min hund i skogen. Vi brukar göra det ofta och jag tänkte att vi skulle gå en väg som vi brukar ta. Vägen var plogad och fin men den, som annars brukar vara två hjulspår med gräs och buskar emellan, var nu bred som en autostrada. Jag förstod att dom nog hade avverkat i skogen men den syn som nu mötte mig hade jag inte väntat mig. Vägen var plötsligt obekant för mig och den ledde inte dit den brukar. Det var inte bara snön som förvillade mig utan den hade helt enkelt fått en annan riktning. Stora träd hade tagits bort och när jag stötte på en grävskopa i skogen förstod jag att dom hade grävt en ny väg. Jag kände mig så besviken. Min fina skog var skändad. Ja, jag vet, jag äger inte skogen, men jag har ändå njutit av den. Den ro och stillhet som jag brukar finna där var borta. Det träd som för mig är en skönhetsupplevelse är för någon annan pengar. Den skog som jag älskar att ströva i ser ägaren som en förmögenhet. Det pågår en stor skogs-skövling här uppe just nu. Kalhyggena breder ut sig. Jag tycker att det är sorgligt.

Tjugohundratio!

Så har det nya året börjat, mitt tionde år i Skivsjö. Jag har aldrig bott så länge på ett ställe förut, åtminstone inte frivilligt. De nio åren jag bodde i Vindeln under min uppväxt räknas inte för då hade jag inget val. Sex år på ett och samma ställe, i en och samma lägenhet är det tidigare rekordet.
Nyårsaftonen tillbringade jag här hemma tillsammans med min äldsta dotter. Hon lagade en trerätters middag till oss med ugnsbakad Camembert till förrätt, risotto med svamp till huvudrätt och "cheesecake" i portionsglas till dessert. Hon bjöd också på "mocktails" (alkoholfria cocktails) före maten och senare gjorde hon jättegoda alkoholfria drinkar att smutta på före tolvslaget. Jag hade en jättetrevlig kväll och det berodde inte bara på maten utan mest på sällskapet. Det är ju nämligen några år nu som man har firat nyårsafton ensam eftersom barnen vuxit upp och självklart har velat gå ut och roa sig för att vaka in det nya året.
Nu har min dotter åkt så nu är det bara jag och Turbo igen. Det är ju inte så bara det för han är ju anledningen till att jag stiger upp ur sängen på morgonen. Ikväll när vi gick vår sedvanliga kvällspromenad hörde jag några gräsänder när vi gick över skivsjöån. Jag kände mig genast gladare för det kändes som en föraning om vår även om vi har minst fyra månader framför oss av snö och kyla här uppe i norr. Det var sjutton minusgrader ute och riktigt skönt.
Nu ska jag sluta blogga och lägga patience istället.