TIMBERRR!!!!

Jaha, så har det hänt igen! Jag hade just kommit hem efter en relativt lång och rask kvällspromenad med hunden. Han verkade vara intresserad av något i trädgården, så jag undrade om det kanske var en katt där som han spårade. Jag gick en runda men såg inget, så jag tänkte att då går vi in, när jag helt plötsligt föll som en fura på gräsmattan. Rakt på ansiktet och glasögonen föll jag. Det gjorde ont i höger knä och på sidan av ansiktet men mest gjorde det ont i stoltheten. Glasögonen, som förresten är ett par billiga från Favoptic, höll! Jag kravlade mig upp under stön och stånk (det är inte så lätt att lyfta 100 kg)! Turbo såg ut som om han trodde att jag gjorde som min dotter brukar göra när hon är här när jag låg på gräsmattan dvs. låg och solade.
Nog är det väl konstigt att jag, som brukar gå mycket i skogen bland stenar, rötter och annat inte kan hålla mig upprätt på en någorlunda slät gräsmatta. Det är det värsta med att åldras, att få sämre balans och ork. Rynkor och gråa hår som vi ska vara så rädda för struntar jag i men ge mig tillbaks min styrka och som sagt, min balans! Det är så jobbigt för självkänslan att se marken komma emot en utan att kunna göra något åt det.