Det finns inget dåligt väglag, bara dåliga...!?

I morse när jag skulle gå ut med Turbo såg jag att K:s bil stod på uppfarten vilket var lite märkligt eftersom hon borde ha åkt till jobbet vid det laget. Jag blev nästan lite orolig eftersom jag såg att hon skottat runt garaget och på uppfarten och även om hon är ganska ung så kan det ju hända saker. Jag gick in i källaren och kollade men där var hon inte heller så jag gick min runda med Turbo. När jag kom in såg jag att hon skrivit en lapp där det stod att bilen hade "dött" så hon hade tagit bussen.
Senare på dagen gick vi vår andra promenad på den smala, nyplogade vägen här i området och det var jättehalt. Jag höll på att ramla flera gånger. Men har du inte broddarna med dig då, tänker du. Jodå, men dom låg i min väska hemma hos K. Jamen, där gör dom ju ingen nytta, hör jag.
När vi var nästan "hemma" var jag tvungen att hjälpa en bilist som fastnat i snömodden på en oplogad uppfart granne med K. Vi tog i och puttade både framåt och bakåt jag och de andra två kvinnorna tills vi fick loss den. Kvinnor kan!
När K kom hem fick hon igång bilen. Puuuhhh!
På kvällspromenaden använde jag broddarna!
Natti natti!

Polisen

Polisen ringde häromdagen med anledning av stölden på järnvägsstationen/busstationen. Han hade en del frågor om var det hände och så vidare och jag svarade så gott jag kunde. Jag blev faktiskt ganska förvånad att dom gjorde sig så stort besvär för en stöld från en vanlig, liten människa. Det trodde jag faktiskt inte. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att få tillbaks grejorna men ändå.
Jag har verkligen saknat kameran när jag är här hos min syster K. Det har funnits en hel del tillfällen när jag kunnat ta fina bilder. Men sånt är livet.
För övrigt snöar och blåser det ikväll.
Godnatt!

Tjuvar och banditer!

På grund av vinterns hårda kyla och annat bestämde jag mig för att åka bort. Har tre systrar som bor i Stockholmstrakten så jag köpte en tågresa dit för mig och min Turbo eftersom jag gärna ville träffa dem också. Den 19:e startade vi resan från Skivsjö genom att ta bussen dom tre milen till Vindeln kl.13:45. Tåget skulle inte gå förrän 19:57 men det är den sista turen som går varje dag så jag hade inget val. Buss- och järnvägsstationen i Vindeln är öppen dygnet runt fast den är bara bemannad 8-16 så jag tänkte att vi kan ju vänta där tills tåget går. Turbo ville gärna gå en promenad och jag behövde handla lite dricka och annat så jag lämnade bagaget på stationen och gick bort till ICA några hundra meter bort. När jag handlat det jag skulle ha och just kommit ut från affären ringde mobiltelefonen och där var en främmande röst som undrade om jag saknade en väska. Jag lät väl lite undrande så hon förklarade att hon hittat en väska vid gångtunneln som går under järnvägen. Hon hade också hittat glasögon, medicindosett, adressbok m.m. och undrade om det var mitt och det förstod jag ju att det var. Jag skyndade mig mot stationen och vi möttes på halva vägen, upphittaren och jag. När jag tittade i väskan såg jag genast att termosen var borta men mer visste jag inte då. Kvinnan, som hittat den förklarade var hon hittat den och efter att ha tackat henne så mycket gick jag dit. Inne i gångtunneln låg min sönderslagna termos och strax utanför hittade jag en plastpåse som haft en tvålflaska i. Påsen hade varit ihoptejpad men var nu sönderriven och tvålen borta!? Jag gick tillbaks till stationen för att kolla igenom väskan ordentligt och då upptäckte jag att MP-3-spelaren och digitalkameran var borta!
Det finns en skylt i väntsalen där det står att den är kameraövervakad så jag gick till biljettluckan men tjejen som satt där förklarade att kameran inte fungerade såklart utan kablarna till den hade slitits sönder. Jag berättade för henne vad som hade hänt och då sa hon att hon trodde sig veta vem det var som tagit väskan; en högstadiekille som enligt henne var helt omöjlig. Tjejen sa att hon skulle ringa runt lite. Efter en stund kom hon ut till mig och sa att hon pratat med rektorn på skolan och han tyckt att jag skulle polisanmäla saken "så kanske socialen får upp ögonen för problemet" som hon uttryckte sig. Sagt och gjort, men i Vindeln är polisstationen tydligen bara bemannad en dag i veckan så jag fick ringa 11414 och fick prata med någon som aldrig hört talas om Vindeln i alla fall. Nåväl, anmälan gjordes, till vilken nytta vet jag inte.
Efter att biljettluckan stängts och tjejen som jobbade där gått hem kom två ungdomar in i väntsalen, en tjej och en kille. Killen frågade om det var jag som blivit bestulen och när jag sa att så var fallet berättade han att det var han som blivit anklagad men att han var oskyldig. Han hade varit där men inte stulit något. Jag trodde honom och förstod att han var den som fick ta skulden för all skit. Det brukar ju alltid finnas en sådan.
Det jag saknar mest är förstås min kamera. Jag köpte den i London när jag var där och hälsade på mina döttrar för pengar, som jag fått efter min mamma som dog året innan. Så man kan säga att den representerade inte bara pengar för mig utan den påminde också om min mamma.

Skogens värde.

Häromdagen var jag ute och gick med min hund i skogen. Vi brukar göra det ofta och jag tänkte att vi skulle gå en väg som vi brukar ta. Vägen var plogad och fin men den, som annars brukar vara två hjulspår med gräs och buskar emellan, var nu bred som en autostrada. Jag förstod att dom nog hade avverkat i skogen men den syn som nu mötte mig hade jag inte väntat mig. Vägen var plötsligt obekant för mig och den ledde inte dit den brukar. Det var inte bara snön som förvillade mig utan den hade helt enkelt fått en annan riktning. Stora träd hade tagits bort och när jag stötte på en grävskopa i skogen förstod jag att dom hade grävt en ny väg. Jag kände mig så besviken. Min fina skog var skändad. Ja, jag vet, jag äger inte skogen, men jag har ändå njutit av den. Den ro och stillhet som jag brukar finna där var borta. Det träd som för mig är en skönhetsupplevelse är för någon annan pengar. Den skog som jag älskar att ströva i ser ägaren som en förmögenhet. Det pågår en stor skogs-skövling här uppe just nu. Kalhyggena breder ut sig. Jag tycker att det är sorgligt.

Tjugohundratio!

Så har det nya året börjat, mitt tionde år i Skivsjö. Jag har aldrig bott så länge på ett ställe förut, åtminstone inte frivilligt. De nio åren jag bodde i Vindeln under min uppväxt räknas inte för då hade jag inget val. Sex år på ett och samma ställe, i en och samma lägenhet är det tidigare rekordet.
Nyårsaftonen tillbringade jag här hemma tillsammans med min äldsta dotter. Hon lagade en trerätters middag till oss med ugnsbakad Camembert till förrätt, risotto med svamp till huvudrätt och "cheesecake" i portionsglas till dessert. Hon bjöd också på "mocktails" (alkoholfria cocktails) före maten och senare gjorde hon jättegoda alkoholfria drinkar att smutta på före tolvslaget. Jag hade en jättetrevlig kväll och det berodde inte bara på maten utan mest på sällskapet. Det är ju nämligen några år nu som man har firat nyårsafton ensam eftersom barnen vuxit upp och självklart har velat gå ut och roa sig för att vaka in det nya året.
Nu har min dotter åkt så nu är det bara jag och Turbo igen. Det är ju inte så bara det för han är ju anledningen till att jag stiger upp ur sängen på morgonen. Ikväll när vi gick vår sedvanliga kvällspromenad hörde jag några gräsänder när vi gick över skivsjöån. Jag kände mig genast gladare för det kändes som en föraning om vår även om vi har minst fyra månader framför oss av snö och kyla här uppe i norr. Det var sjutton minusgrader ute och riktigt skönt.
Nu ska jag sluta blogga och lägga patience istället.

Ett gott slut

Så är det snart slut på det här året, det år när jag fyllde 60 år. Vad har då hänt under detta år i mitt liv? En månad före min födelsedag tillbringade jag hos mina systrar i Stockholmstrakten och själva bemärkelsedagen tillbringade jag i London med mina döttrar. Jag trivs bra både i Stockholm och London även om det är nåt speciellt med Englands huvudstad, och då menar jag inte bara att mina döttrar bor där.
Vad mer har hänt? Jag fick äntligen hjälp med att ta ner alla stora träd och den gamla häcken runt tomten. Det gjorde att jag kunde börja med min hästskoformade rabatt, som jag ser fram emot att göra färdig i sommar.
För övrigt har väl allt rullat på som vanligt och det ska man väl kanske vara tacksam för. Just idag är det väldigt kallt, mellan 25 och 30 minusgrader så det blev en kortare kvällspromenad idag mest för Turbos skull. Han fryser nämligen så lätt om tassarna och då försöker han att gå på tre ben i taget.
Bilden ovan är från London i mars 2009.

Julklappar

Jaha, så var julen över, denna ljuspunkt i vintermörkret. Vi hade bestämt att vi skulle ha en så stressfri jul som möjligt , jag och de två barn som jag firade med. För mig blev den också lugn eftersom min dotter bakade saffransbröd, pepparkaksmuffins och kolakakor så jag behövde inte baka nåt alls. Dessutom gjorde hon också smarriga marsipanpraliner. Dagen före julafton klädde hon och hennes bror julgranen. På julaftonen tog vi allt i vår egen takt så jag tror nog att klockan var över 9 på kvällen innan vi delade ut julklapparna. Jag fick som vanligt underbara klappar av mina barn.
Oftast brukar jag känna mig lite nere när julen är över för att jag har för höga förväntningar antar jag eller kanske för att man har stressat med bakning, städning och annat och sedan är allt över på ett litet kick. Den här julen har jag inte känt så lika mycket.
Min son har nu åkt tillbaks till sitt men dottern stannar ända till nyårsdagen då hon åker tillbaks till London. Det är så roligt att ha henne här fast tiden brukar gå så fort så vi hinner förstås inte allt som vi har planerat.
Nu när julen är över har jag börjat tänka på frösådden igen och att jag kanske ska skicka efter mer frö. Det går mot ljusare tider, vår och sommar!